Det är inte mitt fel, jag vet inte hur jag ska kontrollera känslan. Du är speciell, jag har inte kännt den känslan förut. När jag såg dej i skolkatalogen, såg jag att någonting var speciellt med dej. Jag såg det direkt. Och jag kommer ihåg när du stannade efter skolan med oss första gången, haha jag gömde mej bakom erika på gungan hela tiden. Dom säger att jag var desperat efter dej & att jag ska glömma dej. Men jag försöker, men det är svårt.. Jag tänker på allt som var förut, allt som har hänt på sista tiden.. När jag är ledsen kan jag sitta & tänka på alla gamla blickar som var, när jag gick förbi kollade du alltid och log, jag log tillbaka & hade fjärilar i magen hela tiden dom dagarna.. Här sitter jag och skriver ut, med tårar i ögonen. Jag berättade aldrig hur jag kände för dej, men det är såå svårt.. Hur ska jag förklara dej? Du äär såå speciell, helt underbar. Jag vill inte att du ska läsa det här, men samtidigt vill jag att du ska få veta. Det här har hållt på i typ 4 månader nu, jag orkar inte mera.. När den där saken hände, när hon fick veta.. jag låg på golvet och grät, jag blev kallad saker, så fort jag kom hem bröt jag ihop, fan asså. Den dagen förändrade allt, den dagen försvann glädjen, alla blickar, alla söta sms, alla underbara dagar, alla leenden, allt som jag kallade underbart. Guud vad jag saknar oss! Dom andra får tycka vad dom vill, visst kalla mej desperat, men när man älskar någon så som jag älskade dej, då gör man allt för att få vara med personen. Jag kommer ihåg att varje gång jag såg en glad smiley i ett sms, då fick jag en bild av dej i den haha. Utan dej är jag som en solnedgång utan sol, regn utan vatten & åska utan blixt. Lilla pojke, jag saknar dej.

Jag ville inte skriva det här, men det blev så. Var tvungen att skriva ut, för det finns ingen jag kan prata med om det. Så fråga inte, jag lättade bara på hjärtat.